Klass 12
har under en sju veckors period jobbat med
träskulptering.
Här delar
Isadora Israel (elev i klass 12) med sig av sin upplevelse.
i
början var det en aspstubbe ...
Nästan alla såg
fram emot trä huggningen. Så, med motivation började några av oss
skissa upp en bild av det huvud vi ville skulptera. Linn hade
tillexempel bestämt sig för att göra en gubbe med stora, runda
kinder och jag en man som tittade uppåt och hade böjd näsa. De här
idéerna rann så småningom ut i sanden och utvecklades till Linns dödskalle med ett blommönster utskuret på huvudet, och mitt gamla
kvinnoansikte som blev utan halls till slut.
Många började titta
i böcker som Peter hade tagit med sig. Böckerna innehöll bland annat
bilder av afrikanska träskulpturer där ansiktet hade onaturligt
breda näsor, utstickande ögon och stora, raka läppar.
Alla jobbade
riktigt flitigt och alla verkade tycka det var roligt.
Jag märkte mer och
mer att det inte skulle bli det ansikte jag skissat upp tidigare och
tyckte det var spännande att se vad den stora trä stubben jag
börjat hugga i skulle förvandlas till.
Vi arbetade med
aspträ och fick använda vilka verktyg vi ville. Jag tyckte att det
smidigaste sättet skulle vara att använda yxa och kanske hugga fram
hela skulpturen. Vilket jag nästan gjorde.
7 veckor
Där stod vi och
högg, visste inte vad vi gett oss in på. Vi hade 7 veckor på oss (
tre lektioner i veckan) och för mig kändes det som en perfekt
tidsplan.
Efter några veckor
hade vi verkligen kommit en bit och ansikten började växa fram. Vi
tittade mycket på varandra och extra noga på små detaljer som öron,
ögon och mun för att riktigt se proportionerna.
Efter ytterligare
några veckor hade alla ganska mycket kvar att göra, men vi tog det
fortfarande lugnt och var nog ganska säkra på att vi skulle hinna
klart till våran vernissage. Och det gjorde vi i stort sett.
vernissage
Vernissagen ägde
rum den 5 oktober och det var vår sista lektion. Lärare, föräldrar,
barn, ja alla var bjudna och vi skulle bjuda på goda bakverk och
visa upp konstverken. Jag tror att alla kände sig ganska nöjda med
sina skulpturer men att man kunnat jobba vidare i en evighet ändå,
det var ju så kul!
återblick
Det är inte ofta
man får träskulptrera ett huvud som är större än ens eget. Det som
kändes så kul var att vi hade friheten att forma trät precis som vi
ville och det gjorde vi. Alla huvuden såg olika ut.
Vi lärde oss nog
mycket av att arbeta med detta så intensivt. Jag vet att jag drömde
ofta om hur och vart jag skulle hugga för att få en viss form i trät
osv.
Tack för perioden
Peter!
