Johannaskolan – De första
åren
text:
Elisabet Sjöborg /
Curth Wengelin
Möten på museet - "Vi
måste starta en waldorfskola”
Det tog sin tid innan
Johannaskolan kom till. Femton år innan skolan började ville tre
starta en waldorfskola Agneta Ljung, Bert Wetterfalk och jag
Elisabet Sjöborg. Vi studerade och ordnade med föredrag men
ingen utom Olof Palme, som då var skolminister, var intresserad.
Jo Curth Wengelin, som vi ibland mötte på en vegetarisk
restaurang. Och åren gick, tills beslutet kom,” Vi måste starta
en waldorfskola”. Då var det som att öppna en sluss, mängder av
människor kom på vårt första föredrag på museet med Lars Wätte
den 4 februari 1977. Redan den gången gick en lista runt där
alla, som var intresserade att starta en waldorfförening skrev
på. Föreningen startade och det ena föredraget efter det andra
hölls i museet med lärare ,som villigt kom från Kristofferskolan
i Stockholm. Det var en härlig nybyggaranda i arbetet. Vårt
första föreningsmöte var fyllt av entusiasm. Där var många med,
som sedan blev lärare, lekskollärare och föräldrar. Curth
Wengelin berättade på detta möte, att han och Gun väntade barn,
och det barnet skulle gå i vår skola. Det gjorde också Linda så
småningom och nu är hon själv mamma till ett barn, som skall gå
i vår skola.
På det mötet bestämdes också att vi redan till hösten skulle ha
en lekskola ! Fort skulle det gå.
Linden startade 1977
- ”Skall det bli något, får jag göra det själv.”
Vi började att söka
lärare. Flera anmälde sitt intresse, men nej när avgörandet
skulle ske, var det ingen, som vågade ta ansvaret.Vad skulle vi
göra ? Sommaren kom och jag våndades. Jag hade ju mitt hem och
barnen och arbetade som textilkonstnär med gobelinvävning, just
då med en stor beställning. Men en morgon stod det klart, ”Skall
det bli något, får jag göra det själv.” Så jag tog kontakt med
Eva Neander, en av dem , som talat med oss. Och vi beslöt ”Vi
gör det”. På sommaren åkte vi på en föräldrakurs i
waldorfpedagogik i Danmark. Det var allt vi hade, när vi tog
emot barn på lekskolan i en lägenhet på Norra Strandgatan 3, men
året blev härligt och jobbigt. Lekskolan fick namnet
Linden och startade den 29 augusti 1977.
Det första lekskoleåret blev intensivt med föräldramöten,
föredrag, veckoslutskurser och studiecirklar samt många samtal
med te runt ”röda bordet”.
Skolan startade 1979 i
Axberg
Året gick och nu var
frågan, hur få lärare till skolan ? Samma sökande och åkande för
att träffa någon som ville komma. Förgäves, ingen kom och då
efter vånda beslöt jag mig för att åka till seminariet i Järna.
Eva Neander fortsatte lekskolan tillsammans med två föräldrar,
som under året varit med på lekskolan med sina barn, Barbro
Gustafsson och Pia Amundsen.
Efter ett år på seminariet började jag med en första klass. En
lärare hade sent beslutat sig för att komma Per-Ole Björkli. Han
tog andra klass med tre elever. Skolan startade den 21 augusti
1979 i Axbergs gamla kyrkskola.
Men innan vi hade kommit så långt att skolan kunde börja
upplevde vi ett dramatiskt år med ständiga kommunkontakter och
samtal. Under lekskoleåret kom många representanter från
kommunen på besök och det rådde en entusiastisk stämning. Då
samtalades om att vi skulle vara under grundskolans paraply, och
allt var frid och fröjd. Arne Klingborg var en gång på besök och
talade med Ingemar Kalsson, då ansvarigt kommunalråd för
skolsektorn. Bilden av de två herrarna, som entusiastiskt
samtalade vid lekskolans fönster, etsade sig fast. Arne
Klingborg hade ju denna underbara förmåga att eldigt ge liv åt
idéer. Vi var tre som
framförallt drev tankarna på skolan och deltog i dessa
kommunsamtal Christer Ericsson, Curth Wengelin och jag. Hösten
kom med mina seminariestudier och fortsatt planering med
kommunen denna gång med skoldirektören Jerker Robertsson. Strax
före jul stod det klart för oss att vi måste stå på egna ben
utan inblandning av medbestämmande från kommunens sida.
Vi talade med dem om vårt beslut, och sedan var det slut med
intresset från deras sida. I flera år var det ett svalt
förhållande, som först så småningom blev varmare och t.o.m. bra.
Men en skola hade vi fått lov om Axbergs nedlagda kyrkskola.
Åren i Axberg -
”Aldrig har jag ätit så gott bröd”
De tre och ett halvt åren
där blev en fin tid. I dag otroligt att tänka på hur fri och
skapande den tiden var. Vi hade lektionstider helt fritt, så det
passade ämnet och barnens ork. Vi var ute i skogen en timme
varje morgon då vi vandrade eller barnen lekte och balanserade
på en ikullfallen trädstam och byggde hyddor.
Vi var mitt i ett bondelandskap och kunde följa naturens
växlingar, plocka örter till vårt te och se säden mogna och bli
gul och så småningom skördas. Hos en bonde fick vi också så säd.
Han lärde oss hur man sår med en rytmisk rörelse över marken.
Till hösten i tredje klass skördade vi guldskatten. I skogen tog
vi nakna grangrenar, som har den rätta böjen och med dem
tröskade vi och till slut malde vi säden, och höjdpunkten var,
när vi bakade bröd. När vi åt brödet sa en av pojkarna ”Aldrig
har jag ätit så gott bröd”. Jag höll med, det var en högtid. Vi
gjorde också ost, som vårdades och vändes i garderoben och
kokade messmör av vasslan. Det tar ju sin tid, men barnen
växlade om och rörde hela tiden. Till slut ställde vi till med
kalas, lade enris på golvet, dukade vackert ett långbord med
alla våra godsaker och bjöd föräldrarna.
Men allting har en ände också tiden i Axberg. Vi växte ur
skolan. Vi måste hitta en plats, där vi kunde bygga en egen
skola, där vi kunde förverkliga jordbruksimpulsen, som levde
starkt vid den tiden. Efter en tids sökande fann vi platsen,
Tjusebotorp en stor gård i utkanten av Örebro. Kommunen som ägde
gården, var beredd att avyttra den till oss. Kristina och Anton
Christiansen flyttade hit till Örebro för att driva jordbruket,
likaså kom Kari Storvestre och Jonas Blucher hit för att sköta
om trädgårdsodlingen.
Vi anlitade Jerk Alton som skissade på skollokalerna. Vi
samlades många gånger i den vackra björkhagen och drömde om
framtiden. Vi hade skrivit avtal med kommunen, en miljon var
priset . Det fanns bara en hake, vi måste få förvärvstillstånd
att driva gården. Vid ett möte som lantbruksnämnden hade i april
1982, med dåvarande landshövdingen Elvy Olsson, som ordförande
grusades våra drömmar , vi fick ej tillstånd.
Året i Bista - skolan
brann maj 1987
Nu blev det förhandlingar
igen med kommunen, och då fick vi löfte om att flytta till en
nedlagd skola på Aspholmen, Bista. Jag glömmer aldrig den gången
kommunens representanter visade oss skolan, det var i maj 1982,
och hela skolträdgården var vit av blommande körsbärsträd.
Vi flyttade in successivt med klasserna i den nya skolan . Jag
flyttade med min klass först under våren 1983.Den flytten blev
en fest. Vi avslutade tiden i Axberg med en liten konsert av
barnen i Axbergs kyrka, satte oss i en buss och körde till Bista.
När vi i den kalla snöglittrande februarikvällen körde in på
Bista skolgård, hade en förälder, Tom Lindblom, ordnat ett
sprakande fyrverkeri, som välkomnade oss in i en ny tillvaro.
Den avslutades dramatiskt, skolan brann ner i en anlagd brand,
natten den 30 maj, samma dag som Jeanne d´Arc brändes på bål
1431. Hon som givit skolan namnet Johannaskolan.
Nu ställde kommunen upp på ett underbart sätt. Adolfsbergsskolan
skulle läggas ner och bli lager, och nu erbjöds vi den. De sista
grundskoleklasserna skulle vara kvar ytterligare ett år, men vi
kunde kanske samsas det året och överta den helt året därpå. Vi
tog tacksamt emot och fick köpa skolan för en krona.
Kort historik...
text: Föräldrarådet
Hösten 1979 startade
skolan med 11 elever i en etta och en tvåa. Två klasslärare
ansvarade för undervisningen och varje vecka kom dessutom en
eurytmilärare resande. På den tiden fanns inga statsbidrag och
därför betalade föräldrarna en månatlig avgift. Det fanns alltid
möjlighet för föräldrar att få nedsatt avgift eller att bidra med
praktiskt arbete om det var svårt att betala denna avgift. Alla barn
var välkomna.
En waldorfförening hade
funnits i flera år och drev sedan 1977 en lekskola. Det fanns en
krets driftiga och entusiastiska föräldrar som verkställde att
skolan och lekskolan hade lokaler att vara i, många städade,
reparerade, tillverkade och iordningställde, Föräldramötena var
täta, var fjortonde dag, och föräldrarna blev mycket insatta i
waldorfpedagogik. Den kraft som då växte, med allas ideella och
självuppoffrande engagemang blev en stark grund för skolans
fortsatta utveckling.
Skolan låg först i
Axbergs kyrkskola strax norr om Örebro. Det kom en ny klass varje
år, snart var huset fullt. 1982 flyttade skolan till Bista
industriområde. Hemvärnet hade lämnat de gamla skolbyggnaderna som
passade vår skola perfekt. Waldorfföreningen övergick till att bli
den stiftelse som fortfarande driver skolan Stiftelsen
Johannaskolan. I stiftelsen sitter både pedagoger och föräldrar.
Det kom allt fler
elever, skolan växte allteftersom tiden gick, snart skulle man inte
få plats i Bista heller. Planer hade funnits att bygga en skola i
Tjusebotorp , men det hade inte gått att förverkliga. Örebro kommun
byggde en ny skola i Adolfsberg och förhandlingar mellan kommunen
och Stiftelsen Johannaskolan ledde till att waldorfskolan skulle ta
över den gamla skolan. Detta ägde rum i all hast under sommaren –
87, då skolan blivit utsatt för mordbrand i slutet av maj månad.
Första året fick därför den kommunala skolan dela lokal med
waldorfskolan, som fick flytta över till Adolfsberg ett år för
tidigt. Många ideella krafter gjorde detta möjligt.
Detta
år startade skolans första gymnasieklass. Det dröjde inte länge
förrän föräldrarna satte igång med att gestalta skolgården, de
äldsta eleverna har tillsammans med lärare och fackmän byggt upp
en vattentrappa och format området runtomkring.
Skolan är ännu inte ”färdig”, ett behov av fler lokaler finns,
vi har byggt ett nytt hus med facksalar, men den barack som
byggdes i samband med överflyttningen har ännu inte blivit
ersatt med ett riktigt hus. I framtiden skulle det vara fint att
ha en samlingssal av något slag för våra återkommande
månadsfester, teaterspel mm, en större gymnastiksal och
eurytmisal. Så vi ser framåt, vad kan bli tillägget i vår
historik när vi firar 50 –årsjubileum tro?
