senast uppdaterad 28 mars 2009

   Under hösten 07 gjorde vi i klass tolv varsitt trähuvud. Materialet var en fin björk som kapats i ca två fot långa delar. Nästan alla sågade sina träklossar kortare direkt, så att inte huvudet skulle bli för smalt. Sedan var det var bara att börja hugga med yxan Den första utmaningen var att försöka bestämma sig vad som skulle vara fram och bak och upp och ner och att sedan komma ihåg det till nästa lektion. I början av arbetet var erfarenhet av yxorna så låg att många antingen fick värk i handen för att man var ovan, eller att man högg så med sådan oförsiktighet att t.ex. öron, näsor och munnar riskerade att aldrig fick bli till.

   Veckorna fortskred och flisorna blev allt mindre och färre. Yxorna byttes ut mot stämjärn, som blev mindre och finare för varje vecka. Det attraktiva detaljarbetet började nu. Vissa i klassen började tidigt med stämjärn, andra mycket sent. Först kom näsan och munnen fram, sedan ögonen. Vi hade hört att smådetaljerna, speciellt öronen var svåra att göra. Här, om inte tidigare, hade alla gjort sitt trähuvud originellt och utstickande från de andras. Små huvuden, räfflade huvuden, långa huvuden, huvuden med mustasch, huvuden som var resultaten av försök att nå de rätta proportionerna och tvärtom, glada och ledsna huvuden och till och med ett huvud med lock och gångjärn.

   Det var en speciell känsla att försöka forma något med tre dimensioner ur ett trästycke. Träet bjöd på motstånd som illusioner, fiberriktningar och sprickor. För att få makten över formen krävdes en vilja som däremot hela klassen lyckades uppbåda.

På vernisaget var klassen och samtliga huvuden på plats och mottog mycken berömmelse. Vi passade på att baka fikabröd för att fylla på kassan till vår arkitekturresa ytterligare.

text och bild av Emil och Josefine, elever i klass 12

---

ARKIV : »Bilder och text från läsåret 2006/07